Mitt namn är Dave Gustavson. Jag är USA:s politiker och bor i en lyxig lägenhet med min fru, Elisabeth och mina två femåriga barn, Cicci och Cecilia. De är tvillingar. Jag samarbetar ibland med presidenten. Min lägenhet luktar som mitt kontor eftersom jag jobbar hemma lika mycket som på jobbet, så jag har en bärbar dator hemma som jag behöver ganska ofta med att skriva tal och rätta till vissa problem i det här landet. Jag gillar att lösa problem och ställa allt till rätta här. Det gör jag verkligen. Och ibland när jag måste så samarbetar jag t.o.m med polisen. De är tvillingar. Varje år så tjänar jag ihop upp till 1 miljon, och jag tycker om att arbeta med datorn. Jag ger mina barn allt som de vill ha eftersom jag tjänar så mycket på ett år. Jag är verkligen nöjd med mitt jobb och jag stortrivs med det. På fritiden brukar jag spela golf eller badminton. Det trivs jag också med, men jag trivs nog bäst med jobbet.
Kapitel 2: fotot
Idag är jag ledig från allt arbete och ska vara hemma med barnen hela dagen. Elisabeth är på spabehandling och ska vara borta i flera timmar idag. Vi är uppe på vinden och kollar på en massa gamla saker som vi har haft sen urminnes tider och saker som inte ens jag kommer ihåg. Cecilia hittar en tavla med en hundvalp på. – Kan vi inte hänga upp den här? Frågar hon och visar tavlan för mig. Jag tittar upp och ser den söta valpen på tavlan.– Javisst, det skulle mamma gilla när hon kommer hem. Kom, så går vi tillbaka till lägenheten och hänger upp den, svarar jag och reser mig upp. – Får jag se? Frågar Cicci nyfiket och springer efter Cecilia. – Jag hittade den först! Svarar Cecilia och håller tavlan för sig själv. – Sluta nu, Cecilia, säger jag. Det är väl klart att Cicci får se den? – Nej, svarar Cecilia. Hon är för liten. – Ni är ju lika gamla, det är väl inget att bråka om? Frågar jag. – Hon kommer göra sönder den, säger Cecilia. – Varför skulle hon göra det? Frågar jag igen. Visa henne tavlan nu.– Den är min! Envisas Cecilia och kramar om tavlan. Cicci blev ledsen och kramade mig. – Var inte ledsen, tröstar jag och lyfter upp henne i famnen. Du ska få se den när vi har hängt upp den. – Jag vill också ha en sån där tavla! Säger Cicci och pekar ner på Cecilia och tavlan. Nu är vi i lägenheten igen och kommit överens om att vi ska hänga upp tavlan på väggen mitt emellan Ciccis och Cecilias sovrum. – Bra jobbat, mina barn, säger jag stolt till Cicci och Cecilia som är väldigt glada som om de har glömt bråket på vinden. Det är kväll och vi sitter och myser framför TV:n när Elisabeth kommer hem från spabehandlingen. Hon tittar på tavlan som vi hittade uppe på vinden. – Har ni varit uppe på vinden idag, eller? Frågar hon och vänder sig mot oss som myser i soffan framför TV:n. – Ja, det har vi, säger jag. Cecilia hittade den. Cicci och Cecilia sprang fram och kramade Elisabeth som är nytränad och fräsch.Kapitel 3: En vanlig vardagDet är lunchrast och jag har haft möte hela morgonen, sen så skrev jag lite papper om vad som måste göras efter lunch. Jag sitter tillsammans med min kolega som heter Anders och äter en fin lunch som innehåller all den näring jag behöver, och dricker vatten. Det är inte bara jag och min kolega som sitter och äter lunch, utan alla myndigheter sitter också och äter nyttigt. Nu är rasten slut och det är dags för arbete igen, jag tar med mig min kollega till mitt kontor och han ger mig förslag på vad jag kan skriva till mitt tal senare idag. Ett eller två dussin militärer har kommit hit och har just tränats inför ett krig, och just det ska jag prata om under talet. Jag kallas in till ett möte. Militärerna sitter på varsin stol och väntar på mig. Jag sätter mig jag också och frågar: - Vad händer här, då? – Vi vill tala om kriget, svarar militärerna. Du måste hjälpa oss. – Jag ska se vad jag kan göra, svarar jag. Men sen kommer jag ihåg: "Jag ska ju prata om det under talet", så jag reser mig upp från stolen, ursäktar militärerna för en stund och går till mitt kontor och hämtar papperet jag ska läsa ur under talet. Jag kommer tillbaka med papperet och visar militärerna. – Det här är papperet som jag ska läsa ur under mitt tal lite senare. Om ni allihopa vill följa med till huvudlokalen så ska jag se om jag kan hjälpa er. Militärerna gick med på det och följde med mig ut till huvudlokalen där även resten av företaget satt och väntade på mig. Jag lade mitt papper på bordet och höll mitt tal. Så här stod det på papperet:– Vi ska under inga omständigheter ge upp hoppet, det samma gäller denna grupp militärer som ska ut och kriga. Denna grupp är starka och skickliga i att använda vapen, och det är nu upp till dem att skydda detta land. Nu lämnar jag över till deras ledare: General Robert.Företaget applåderade. Generalen ställde sig längst fram och skulle säga sitt. Det här var vad han sa:– Tack så mycket, Dave. Trupperna som jag har tränat har verkligen blivit bra män och de är definitivt de män som behövs under sådana här situationer. De är dem män som vågar och verkligen vill vara med och det är jättebra att de erbjuder sig till det. Tack för att jag fick säga mitt.Företaget applåderade igen och generalen bugade för allihop och militärerna kände sig mycket nöjda med sig själva.Nu hade mötet och de fina talen gått mot sitt slut och detsamma gällde dagen på jobbet också. Nu var det dags för allihopa att åka hem till sina familjer och militärerna behövde också åka hem och vila sig inför kriget. Själv ska jag hem till min lägenhet och arbeta lite med min dator.
Kapitel 4: Min lägenhet Min lägenhet är inte som andra lägenheter. Den är helt annorlunda, först har vi då förstås hallen och sen kommer Ciccis rum där hon har en våningssäng; på den översta våningen på sängen har hon sina gosedjur och på den nedersta våningen så sover hon själv. Bredvid hennes rum är Cecilias rum. Hon har också en våningssäng med gosedjuren på högsta våningen och på nedersta våningen så sover hon själv. Ibland på nätterna när det är mörkt och kusligt så brukar både Cicci och Cecilia ta ned ett eller två gosedjur från högsta våningen som de modigt nog vågar klättra upp på själva utan att väcka mig och min fru. Och sen så somnar de nästan med detsamma. Och sen så har vi badrummet med modärn toalett, fräsch tvål och rena handdukar, och sen har vi då vardagsrummet där vi har en jättestor plasma-TV och över 100 filmer som både jag, min hustru och våra barn älskar. Vi har allt från barnförbjudna vuxenfilmer till inspelade barnprogram på band. Därefter så har vi vårat sovrum med en säng som är stor nog att få plats med oss alla fyra. Jag sätter mig vid datorn och skriver lite på min ''hemliga B-logg''. Och så här skriver jag:''Idag har varit en tröttsam och jobbig dag, militärerna har kommit på besök och jag har hållit tal om just det de ska genomföra; ett krig. De ska försvara landet mot bomber och attacker från andra länder som också vill ha ett sådant rikt land som vi har.''Och sen så arbetar jag vidare med datorn.Nu har mina barn kommit hem från daghemmet och springer fram och kramar mig. Jag blir faktiskt lika glad själv och kramar tillbaka. Sen sätter sig barnen framför TV:n och sätter på en film. Själv stänger jag av datorn och sätter mig framför TV:n jag också.Nu är det kväll och vi har precis varit på restaurang och ätit middag, och det är dags för barnen att sova. Jag och min fru lägger oss också nästan direkt, vi är så trötta efter denna långa dag.Nästa morgon är det helg och jag är ledig från jobbet. Mina barn vaknar tidigast av hela familjen och springer in till mitt och min frus sovrum, och där myser vi tills det är dags för oss också att gå upp.Min fru steker ägg och kokar te till oss och gör mackor med stekt ägg på till barnen och kokar choklad. Vi har en sjön morgon tillsammans tills telefonen ringer. Jag lyfter luren och svarar:– Dave Gustavson.Det är militärerna som ringer. De vill tacka mig för att jag löste det här med kriget.– Tack så hemskt mycket, utan dig skulle vårat motståndarland tagit över hela landet, avslutar de med och sen lägger de på luren– Vem var det, älskling? Frågar min fru när jag lägger på luren.– Det var militärerna som var på besök på jobbet igår, svarar jag. De ville tacka mig för att jag löste det här med kriget.– Är du nöjd med dig själv nu då? Frågar hon och dricker lite av sitt te.– Ja, jag är jättenöjd och det är säkert militärerna också, de såg verkligen glada och nöjda ut när deras general höll tal.– Jag tycker att vi firar det här med att vi går ut med barnen i parken.– Utmärkt förslag! Svarar jag och tar en klunk av teet.– Cicci och Cecilia, vet ni vad vi ska göra idag?– Nej, svarar Cicci och Cecilia samtidigt.– Vi ska ut i parken med er och ta med oss matsäck. Det ska väl bli roligt?– Ja, det gör vi! svarar Cicci. Kom, Cecilia, så borsta vi tänderna och klär på oss!– Det är inte så bråttom, svarar min fru. Klockan är ju bara 09.45!– Vilken tid är det? frågar Cecilia.– Kvart i tio, och ni som var så trötta imorse.Klockan är nu snart halv tolv på den soliga förmiddagen, och Cicci och Cecilia hjälper till att packa matsäcken, och jag tar på mig mina vanliga kläder. Sen är vi alla redo att åka iväg till parken. Nu kontrollerar vi att allting är med och går ner till bilen och lägger in packningen i bagageluckan. Sen sätter jag mig vid ratten och min fru sätter sig bredvid, och Cicci på ena sidan av baksätet och på andra sidan av baksätet sätter sig Cecilia, sen åker vi iväg. Det är inte så långt kvar till parken och ända sedan vi åkte hemifrån har barnen varit lugna och fina där bak, och jag och Elisabeth pratade inte mycket, men vi hade det ganska bra ändå. Och nu är vi precis vid parkeringsplatsen och då blir det liv i Cicci och Cecilia igen;– Ja, vi är framme! Ropar Cecilia och studsar i barnstolen. – Ta det lugnt nu, Cecilia, säger Elisabeth. Pappa ska bara bestämma sig för en parkeringsplats. Och det är svårt att bestämma sig, för att vi har kommit så tidigt att ingen annan har hunnit åka hit innan oss. Direkt när vi öppnar bildörrarna hos Cicci och Cecilia blir de jätteglada och hoppar ut ur bilen och springer till lekparken där det är alldeles öde och inte en enda kö syns till. De leker ända tills de blir hungriga och då springer de till gräsmattan där Elisabeth har dukat fram smörgåsar och en massa andra maträtter som vi alla gillar: Köttbullesmörgåsar, nudlar, smörgåsar med stegt ägg och skagenröra i bagguetter. Och det första Cicci och Cecilia vill ha när de kommer rusande är förstås köttbullesmörgås och stegt ägg - smörgås. Och runt omkring oss finns det inte en enda människa, varken på gungorna på lekplatsen eller på kö i korvkiosken. Det är alldeles tomt och grönt växer överallt omkring oss. Och himlen är blå, och det synns inte ett enda regnmoln på himlen. Cicci och Cecilia kastar i sig smörgåsarna som om de hade svultit ihjäl annars. Själv äter jag skagenröran som är hemlagad och jättegod. Tänka sig, det är helg, jag är ute med min familj, vi äter god mat och allting är perfekt. Kapitel 5: Ett brev
Nästa dag så är det storstädning i lägenheten. Vi sitter i röran och väntar på att städerskan ska komma till vår lägenhet. Till slut kommer hon och vi går ut på promenad med barnen. Cecilia tittar upp på Elisabeth och frågar: – Vart ska vi gå idag, mamma?– Ska vi gå till lekplatsen och köpa korv med bröd? Svarar Elisabeth och tittar ner på Cecilia.– Ja, det gör vi! Säger Cecilia och springer så fort hon kan sista biten och sätter sig sen på en gunga och väntar på att Elisabeth ska komma och ge henne fart. Cicci klättrar i klätterställningen och åker rutchbanan. De leker i flera timmar tills vi ser att städerskan stänger fönstret i våran lägenhet, och då är det dags att gå hem igen. När vi kommer hem igen hittar vi ett kuvert i en öppen byrålåda. Jag tar upp det dammiga kuvertet och öppnar det. Härmed skickar vi detta kuvert till dig, Dave Gustavson, som USA:s politiker. Ring in senast den 2/8 2000 och ta jobbet. Välkommen! Sen kommer jag ihåg det: det här var ju det kuvertet som jag fick för åtta år sen, och jag har ju tagit jobbet för längesen. Jag lägger ner kallelsen i kuvertet och säger till Elisabeth:– Jag ska inte slänga kuvertet, jag ska istället skanna in det på datorn och spara det där. Jag sätter på datorn och skannar in kallelsen och lägger sen tillbaka det i kuvertet och sen lägger jag in det i min portfölj så att inte barnen kommer åt det.
as kommentar: Vilken spännande person du har hittat på, med så mycket makt. Du har levt dig in i hur det är att vara en vuxen man med familj - en riktig utmaning! Vad mysigt familjen verkar ha det.Jättebra! Det ska bli spännande att läsa fortsättningen... Tips: Jag undrar vad du menar med att han är usa:s politiker - menar du att han är den som bestämmer mest av alla politiker - president? Några av de svårare ord du använder är felstavade - kolla upp detta. Jag blir osäker på vad det är för företag du skriver om? Är det Vita Huset - staben som styr USA där presidenten jobbar? Styckeindela Tänk på att använda samma tidsform hela tiden, om du inte vet vad jag menar fråga mig. Det ska bli intressant att läsa fortsättningen. Lycka till!
Nu har jag läst hela texten och tycker att den blev jättebra. Du beskriver detaljerat och du har verkligen använt din fantasi. Jag ska hjälpa dig med det jag skrev i den blå texten så att du blir helt klar. /Lena
Get a Voki now!
Kapitel 1: om mig själv
Mitt namn är Dave Gustavson. Jag är USA:s politiker och bor i en lyxig lägenhet med min fru, Elisabeth och mina två femåriga barn, Cicci och Cecilia. De är tvillingar. Jag samarbetar ibland med presidenten. Min lägenhet luktar som mitt kontor eftersom jag jobbar hemma lika mycket som på jobbet, så jag har en bärbar dator hemma som jag behöver ganska ofta med att skriva tal och rätta till vissa problem i det här landet. Jag gillar att lösa problem och ställa allt till rätta här. Det gör jag verkligen. Och ibland när jag måste så samarbetar jag t.o.m med polisen. De är tvillingar. Varje år så tjänar jag ihop upp till 1 miljon, och jag tycker om att arbeta med datorn. Jag ger mina barn allt som de vill ha eftersom jag tjänar så mycket på ett år. Jag är verkligen nöjd med mitt jobb och jag stortrivs med det. På fritiden brukar jag spela golf eller badminton. Det trivs jag också med, men jag trivs nog bäst med jobbet.
Kapitel 2: fotot
Idag är jag ledig från allt arbete och ska vara hemma med barnen hela dagen. Elisabeth är på spabehandling och ska vara borta i flera timmar idag. Vi är uppe på vinden och kollar på en massa gamla saker som vi har haft sen urminnes tider och saker som inte ens jag kommer ihåg. Cecilia hittar en tavla med en hundvalp på. – Kan vi inte hänga upp den här? Frågar hon och visar tavlan för mig. Jag tittar upp och ser den söta valpen på tavlan. – Javisst, det skulle mamma gilla när hon kommer hem. Kom, så går vi tillbaka till lägenheten och hänger upp den, svarar jag och reser mig upp. – Får jag se? Frågar Cicci nyfiket och springer efter Cecilia. – Jag hittade den först! Svarar Cecilia och håller tavlan för sig själv. – Sluta nu, Cecilia, säger jag. Det är väl klart att Cicci får se den? – Nej, svarar Cecilia. Hon är för liten. – Ni är ju lika gamla, det är väl inget att bråka om? Frågar jag. – Hon kommer göra sönder den, säger Cecilia. – Varför skulle hon göra det? Frågar jag igen. Visa henne tavlan nu. – Den är min! Envisas Cecilia och kramar om tavlan. Cicci blev ledsen och kramade mig. – Var inte ledsen, tröstar jag och lyfter upp henne i famnen. Du ska få se den när vi har hängt upp den.
– Jag vill också ha en sån där tavla! Säger Cicci och pekar ner på Cecilia och tavlan. Nu är vi i lägenheten igen och kommit överens om att vi ska hänga upp tavlan på väggen mitt emellan Ciccis och Cecilias sovrum. – Bra jobbat, mina barn, säger jag stolt till Cicci och Cecilia som är väldigt glada som om de har glömt bråket på vinden. Det är kväll och vi sitter och myser framför TV:n när Elisabeth kommer hem från spabehandlingen. Hon tittar på tavlan som vi hittade uppe på vinden. – Har ni varit uppe på vinden idag, eller? Frågar hon och vänder sig mot oss som myser i soffan framför TV:n. – Ja, det har vi, säger jag. Cecilia hittade den. Cicci och Cecilia sprang fram och kramade Elisabeth som är nytränad och fräsch. Kapitel 3: En vanlig vardag Det är lunchrast och jag har haft möte hela morgonen, sen så skrev jag lite papper om vad som måste göras efter lunch. Jag sitter tillsammans med min kolega som heter Anders och äter en fin lunch som innehåller all den näring jag behöver, och dricker vatten. Det är inte bara jag och min kolega som sitter och äter lunch, utan alla myndigheter sitter också och äter nyttigt. Nu är rasten slut och det är dags för arbete igen, jag tar med mig min kollega till mitt kontor och han ger mig förslag på vad jag kan skriva till mitt tal senare idag. Ett eller två dussin militärer har kommit hit och har just tränats inför ett krig, och just det ska jag prata om under talet. Jag kallas in till ett möte. Militärerna sitter på varsin stol och väntar på mig. Jag sätter mig jag också och frågar: - Vad händer här, då? – Vi vill tala om kriget, svarar militärerna. Du måste hjälpa oss. – Jag ska se vad jag kan göra, svarar jag. Men sen kommer jag ihåg: "Jag ska ju prata om det under talet", så jag reser mig upp från stolen, ursäktar militärerna för en stund och går till mitt kontor och hämtar papperet jag ska läsa ur under talet. Jag kommer tillbaka med papperet och visar militärerna. – Det här är papperet som jag ska läsa ur under mitt tal lite senare. Om ni allihopa vill följa med till huvudlokalen så ska jag se om jag kan hjälpa er. Militärerna gick med på det och följde med mig ut till huvudlokalen där även resten av företaget satt och väntade på mig. Jag lade mitt papper på bordet och höll mitt tal. Så här stod det på papperet: – Vi ska under inga omständigheter ge upp hoppet, det samma gäller denna grupp militärer som ska ut och kriga. Denna grupp är starka och skickliga i att använda vapen, och det är nu upp till dem att skydda detta land. Nu lämnar jag över till deras ledare: General Robert. Företaget applåderade. Generalen ställde sig längst fram och skulle säga sitt. Det här var vad han sa: – Tack så mycket, Dave. Trupperna som jag har tränat har verkligen blivit bra män och de är definitivt de män som behövs under sådana här situationer. De är dem män som vågar och verkligen vill vara med och det är jättebra att de erbjuder sig till det. Tack för att jag fick säga mitt. Företaget applåderade igen och generalen bugade för allihop och militärerna kände sig mycket nöjda med sig själva. Nu hade mötet och de fina talen gått mot sitt slut och detsamma gällde dagen på jobbet också. Nu var det dags för allihopa att åka hem till sina familjer och militärerna behövde också åka hem och vila sig inför kriget. Själv ska jag hem till min lägenhet och arbeta lite med min dator.
Kapitel 4: Min lägenhet Min lägenhet är inte som andra lägenheter. Den är helt annorlunda, först har vi då förstås hallen och sen kommer Ciccis rum där hon har en våningssäng; på den översta våningen på sängen har hon sina gosedjur och på den nedersta våningen så sover hon själv. Bredvid hennes rum är Cecilias rum. Hon har också en våningssäng med gosedjuren på högsta våningen och på nedersta våningen så sover hon själv. Ibland på nätterna när det är mörkt och kusligt så brukar både Cicci och Cecilia ta ned ett eller två gosedjur från högsta våningen som de modigt nog vågar klättra upp på själva utan att väcka mig och min fru. Och sen så somnar de nästan med detsamma. Och sen så har vi badrummet med modärn toalett, fräsch tvål och rena handdukar, och sen har vi då vardagsrummet där vi har en jättestor plasma-TV och över 100 filmer som både jag, min hustru och våra barn älskar. Vi har allt från barnförbjudna vuxenfilmer till inspelade barnprogram på band. Därefter så har vi vårat sovrum med en säng som är stor nog att få plats med oss alla fyra. Jag sätter mig vid datorn och skriver lite på min ''hemliga B-logg''. Och så här skriver jag: ''Idag har varit en tröttsam och jobbig dag, militärerna har kommit på besök och jag har hållit tal om just det de ska genomföra; ett krig. De ska försvara landet mot bomber och attacker från andra länder som också vill ha ett sådant rikt land som vi har.'' Och sen så arbetar jag vidare med datorn. Nu har mina barn kommit hem från daghemmet och springer fram och kramar mig. Jag blir faktiskt lika glad själv och kramar tillbaka. Sen sätter sig barnen framför TV:n och sätter på en film. Själv stänger jag av datorn och sätter mig framför TV:n jag också. Nu är det kväll och vi har precis varit på restaurang och ätit middag, och det är dags för barnen att sova. Jag och min fru lägger oss också nästan direkt, vi är så trötta efter denna långa dag. Nästa morgon är det helg och jag är ledig från jobbet. Mina barn vaknar tidigast av hela familjen och springer in till mitt och min frus sovrum, och där myser vi tills det är dags för oss också att gå upp. Min fru steker ägg och kokar te till oss och gör mackor med stekt ägg på till barnen och kokar choklad. Vi har en sjön morgon tillsammans tills telefonen ringer. Jag lyfter luren och svarar: – Dave Gustavson. Det är militärerna som ringer. De vill tacka mig för att jag löste det här med kriget. – Tack så hemskt mycket, utan dig skulle vårat motståndarland tagit över hela landet, avslutar de med och sen lägger de på luren – Vem var det, älskling? Frågar min fru när jag lägger på luren. – Det var militärerna som var på besök på jobbet igår, svarar jag. De ville tacka mig för att jag löste det här med kriget. – Är du nöjd med dig själv nu då? Frågar hon och dricker lite av sitt te. – Ja, jag är jättenöjd och det är säkert militärerna också, de såg verkligen glada och nöjda ut när deras general höll tal. – Jag tycker att vi firar det här med att vi går ut med barnen i parken. – Utmärkt förslag! Svarar jag och tar en klunk av teet. – Cicci och Cecilia, vet ni vad vi ska göra idag? – Nej, svarar Cicci och Cecilia samtidigt. – Vi ska ut i parken med er och ta med oss matsäck. Det ska väl bli roligt? – Ja, det gör vi! svarar Cicci. Kom, Cecilia, så borsta vi tänderna och klär på oss! – Det är inte så bråttom, svarar min fru. Klockan är ju bara 09.45! – Vilken tid är det? frågar Cecilia. – Kvart i tio, och ni som var så trötta imorse. Klockan är nu snart halv tolv på den soliga förmiddagen, och Cicci och Cecilia hjälper till att packa matsäcken, och jag tar på mig mina vanliga kläder. Sen är vi alla redo att åka iväg till parken. Nu kontrollerar vi att allting är med och går ner till bilen och lägger in packningen i bagageluckan. Sen sätter jag mig vid ratten och min fru sätter sig bredvid, och Cicci på ena sidan av baksätet och på andra sidan av baksätet sätter sig Cecilia, sen åker vi iväg. Det är inte så långt kvar till parken och ända sedan vi åkte hemifrån har barnen varit lugna och fina där bak, och jag och Elisabeth pratade inte mycket, men vi hade det ganska bra ändå. Och nu är vi precis vid parkeringsplatsen och då blir det liv i Cicci och Cecilia igen; – Ja, vi är framme! Ropar Cecilia och studsar i barnstolen. – Ta det lugnt nu, Cecilia, säger Elisabeth. Pappa ska bara bestämma sig för en parkeringsplats. Och det är svårt att bestämma sig, för att vi har kommit så tidigt att ingen annan har hunnit åka hit innan oss. Direkt när vi öppnar bildörrarna hos Cicci och Cecilia blir de jätteglada och hoppar ut ur bilen och springer till lekparken där det är alldeles öde och inte en enda kö syns till. De leker ända tills de blir hungriga och då springer de till gräsmattan där Elisabeth har dukat fram smörgåsar och en massa andra maträtter som vi alla gillar: Köttbullesmörgåsar, nudlar, smörgåsar med stegt ägg och skagenröra i bagguetter. Och det första Cicci och Cecilia vill ha när de kommer rusande är förstås köttbullesmörgås och stegt ägg - smörgås. Och runt omkring oss finns det inte en enda människa, varken på gungorna på lekplatsen eller på kö i korvkiosken. Det är alldeles tomt och grönt växer överallt omkring oss. Och himlen är blå, och det synns inte ett enda regnmoln på himlen. Cicci och Cecilia kastar i sig smörgåsarna som om de hade svultit ihjäl annars. Själv äter jag skagenröran som är hemlagad och jättegod. Tänka sig, det är helg, jag är ute med min familj, vi äter god mat och allting är perfekt. Kapitel 5: Ett brev
Nästa dag så är det storstädning i lägenheten. Vi sitter i röran och väntar på att städerskan ska komma till vår lägenhet. Till slut kommer hon och vi går ut på promenad med barnen. Cecilia tittar upp på Elisabeth och frågar: – Vart ska vi gå idag, mamma? – Ska vi gå till lekplatsen och köpa korv med bröd? Svarar Elisabeth och tittar ner på Cecilia. – Ja, det gör vi! Säger Cecilia och springer så fort hon kan sista biten och sätter sig sen på en gunga och väntar på att Elisabeth ska komma och ge henne fart. Cicci klättrar i klätterställningen och åker rutchbanan. De leker i flera timmar tills vi ser att städerskan stänger fönstret i våran lägenhet, och då är det dags att gå hem igen. När vi kommer hem igen hittar vi ett kuvert i en öppen byrålåda. Jag tar upp det dammiga kuvertet och öppnar det. Härmed skickar vi detta kuvert till dig, Dave Gustavson, som USA:s politiker. Ring in senast den 2/8 2000 och ta jobbet. Välkommen! Sen kommer jag ihåg det: det här var ju det kuvertet som jag fick för åtta år sen, och jag har ju tagit jobbet för längesen. Jag lägger ner kallelsen i kuvertet och säger till Elisabeth: – Jag ska inte slänga kuvertet, jag ska istället skanna in det på datorn och spara det där. Jag sätter på datorn och skannar in kallelsen och lägger sen tillbaka det i kuvertet och sen lägger jag in det i min portfölj så att inte barnen kommer åt det.
as kommentar: Vilken spännande person du har hittat på, med så mycket makt. Du har levt dig in i hur det är att vara en vuxen man med familj - en riktig utmaning! Vad mysigt familjen verkar ha det.Jättebra! Det ska bli spännande att läsa fortsättningen... Tips: Jag undrar vad du menar med att han är usa:s politiker - menar du att han är den som bestämmer mest av alla politiker - president? Några av de svårare ord du använder är felstavade - kolla upp detta. Jag blir osäker på vad det är för företag du skriver om? Är det Vita Huset - staben som styr USA där presidenten jobbar? Styckeindela Tänk på att använda samma tidsform hela tiden, om du inte vet vad jag menar fråga mig. Det ska bli intressant att läsa fortsättningen. Lycka till!
Nu har jag läst hela texten och tycker att den blev jättebra. Du beskriver detaljerat och du har verkligen använt din fantasi. Jag ska hjälpa dig med det jag skrev i den blå texten så att du blir helt klar. /Lena